Idag tror jag inte ett öga var torrt i Filadelfia Valla efter Henriks predikan. Han talade om Faderskapet. 

Han fick oss att förstå hur många barn och vuxna det finns som inte har eller har haft en fungerande pappa i sina uppväxtår.

Vi fick titta på ett klipp av rapparen Lilleman som heter ”pappa vart tog du vägen?”. Pappa kom hem – om inte för evigt, så bara för en stund…sjunger han…det är en enda mening, men den rymmer så otroligt mycket. Den pappan som Lilleman beskriver är en pappa med spritproblem, utan arbete och är en aggressiv och lättretlig person. Men det är hans pappa och han längtar efter honom.

Gud är vår Far står det i bibeln. När man blir kristen lär man sig ofta bönen Fader Vår. Och många kan den utan att vara bekännande kristna.

Bönen som Jesus lärt oss är att vi kan vända oss till Gud som vår Far, vår pappa. Men har man inte haft en förebild av en fungerande pappa är det kanske inte så lätt att förstå detta.

Henrik menar att vi som församling har en uppgift att ge en del av den kärleken till dem som kanske inte fick någon i sina hem. Att vi behöver församlingen för att människor ska bli sedda, bli bekräftade och påfyllda av ny energi – att stärka sin självkänsla med- att jag duger som jag är med alla mina fel och brister.

Det första klippet illustrerar en pappa som inte har lyckats ge sitt/sina barn den kärlek de behövde. Det andra klippet handlar om en pappa som ger sitt barn ALLT. Han gör sitt allra yttersta för att ge sin son ett värdigt liv.

Bakgrunden till det andra klippet är värt att känna till.

Det handlar om en pappa som fick ett gravt handikappat barn vilket läkarna rekommenderade att han skulle lämna ifrån sig till en institution. Detta eftersom han bara skulle vara ett ”kolli” ändå.

Denna pappa valde att ta hem sin son och han hjälpte sin son att vara med på alla olika idrotter genom att hålla bandyklubban åt honom, springa med honom i rullstol med mera. Detta resulterar i att sonen vill delta i en springtävling.  Han har lärt sig kommunicera via en dator och frågar sin pappa om han kan få tävla. Trots att han själv inte kan springa så är det som om han får springa när hans pappa rullar rullstolen. 

Detta blir så småningom fler o fler tävlingar och slutligen ett Ironman triathlon som inleds med 4 km simning, 18 mil cykling och slutligen 4 mil springtur allt direkt efter varann utan uppehåll. Det är fantastiskt att se hur glad sonen är att han kan vara med i en sådan tävling. Det är också detta som driver pappan att fortsätta med dessa tävlingar. Han son vill det – och har gör det möjligt för sin son att tävla trots att han inte kan fysiskt själv.

Det denna pappa gör för sin son – det är vad Gud vill vara för dig och mig! Han vill bära oss igenom livet!
Frågan är LÅTER vi Honom göra det?

Se klippet och föreställ dig att pappan är Gud som är DIN FAR och han bär dig genom allt – om du vill!